DEN
OBERÖRBARA
Synopsis
Hannna
Flanders är en medelålders författarinna
och vänsterintellektuell som får uppleva hur
hennes tillvaro kollapsar i samma ögonblick som
Berlinmuren börjar rivas hösten 1989. Som
författarinna har hon alltid varit mer uppskattad i
Öst än i Väst och
återföreningen innebär den slutgiltiga
dödstöten för alla hennes gamla
ideal.
Sedan
länge har Hanna klamrat sig fast vid de tynande
resterna av den berömmelse hon erhöll för
sitt radikala och kontroversiella författarskap
på 60-talet, men de receptbelagda tabletterna kan
inte längre dölja smärtan i hennes ensamma
liv. När hon på TV förkrossad ser hur
människor hackar sig genom berlinmuren i
nyhetssändningarna bestämmer hon sig för
att sälja sin flotta lägenhet i München
och själv bege sig till Berlin för att där
försöka blåsa liv i sin karriär och
återuppta en gammal
kärlekshistoria.
Den
oberörbara är baserad på
regissören och manusförfattaren Oskar Roehlers
mammas - författarinnan Gisela Elsner - öde. I
Sverige gavs hennes roman "Jättedvärgarna" ut
av Albert Bonniers förlag 1965. Gisela Elsners/Hanna
Flanders gestaltas i en oförglömlig tolkning av
den mycket omtyckta tyska skådespelerskan Hannelore
Elsner. Den oberörbara var Tysklands bidrag
till Oscarnomineringen i kategorin "Bästa
utländska film" 2001.
Om Oskar
Roehler
Oskar
Roehler, född 1959 i Starnberg, växte upp i
London, Rom och Nürnberg. I början av 80-talet
flyttade han till Berlin och arbetade där som
frilansjournalist och manusförfattare. Sin
första film Silvester Countdown (efter eget
manus) gjorde han 1997. Den filmen visades 1998 i
Stockholm på Popcorn Filmfestival. Hans andra film
Gierig visades i Panorama-sektionen vid
Berlinfestivalen 1999 och den tredje filmen, Den
oberörbara, visades 2000 i Cannes-festivalens
"Quinzaine des Réalisa-teurs". Den tilldelades det
tyska filmpriset år 2000 för "Bästa film"
och valdes som Tysklands bidrag till Oscarnomineringen
2001 i kategorin "Bästa utländska"
film.
Om Hannelore
Elsner
Hannelore
Elsner är en av Tysklands mest framträdande
skådespelerskor. Hon föddes 26 juli 1942 i
Burghausen och växte upp München. Efter
teaterstudier fick hon sina första engagemang
på Die Kammerspiele och Die Kleine Komödie i
München. Den första filmrollen fick hon 1961.
Hannelore Elsner gjorde sig ett namn som
karaktärsskådespelerska 1973 i Edgar Reitz'
Die Reise nach Wien. Två år senare
fick hon internationell uppmärksamhet med i
huvudrollen i Alf Brustelins satir Berlinger. De
senaste åren har Elsner mest agerat i
TV-produktioner. 1994 väckte hon stor
uppmärksamhet som första kvinnliga
huvudrollsinnehavare i en tysk deckarserie. Serien,
Die Kommisarin, har blivit en av de mest
populära serierna i tysk TV. Hannelore Elsner har
även fått mycket beröm för sina
uppläsningar, av vilka flera getts ut på CD,
bl a Cherie av Colette. För sin roll i Den
oberörbara tilldelades Hannelore Elsner bl.a.
det tyska filmpriset år 2000 för bästa
kvinnliga huvudroll
Gisela Elsners
tragiska liv
(1937-1992)
Gisela
Elsner var 1960-talets mest berömda tyska
författare. Hon var en lysande författare, hade
tumme med massmedia och var vansinnigt vacker. Hon blev
berömd 1964 efter romanen
Jättedvärgarna, som är en elegant
men bitande satir om tysk bakåtsträvan. Om man
ville vara någon måste man ha läst
Jättedvärgarna.
Med sina verk tillhörde hon avantgardet i
studentrevolten 1968. I motsats till de flesta av sina
samtida var hon djupt övertygad om att målet
med hennes skrivande skulle vara en förnyelse av det
västtyska samhället och politiken i landet.
Förutom enstaka referenser till hennes oerhört
kapitalistiska föräldrar förblev hennes
privatliv höljt i dunkel. Hon odlade rigoröst
bilden av en mystisk kvinna med en faraos utseende som
föraktade allt som ens avlägset påminde
om familj. Det var först mycket senare som det blev
känt att hon hade fått ett barn 1959. Hela
livet led hon av konflikten mellan sina roller som en
privilegierad dotter och en kämpe i den marxistiska
klasskampen. Som medlem av det tyska kommunistpartiet
fortsatte hon att lidelsefullt föra fram sina
marxistiska åsikter, trots att de flesta
människor ansåg att Lenin och Maos Lilla
röda var förlegade.
Hon gav ut en bok vart tredje år. Med
skoningslös frispråkighet beskrev hon livet i
Tyskland i böcker som Das
Berührungsverbot (1970), Der Punktsieg
(1977) och Das Windei (1987). Ingen undgick hennes
obarmhärtiga hån och med satirisk-karikerande
skärpa skildrade hon det kälkborgerliga livets
vardag och avslöjade bl a dess hycklande
inställning till sexualiteten. Hon ingick i den s.k.
Gruppe 47, en löst organiserad grupp tyska
författare och kritiker, som under Hans Werner
Richters ledning såg som sin uppgift att
främja den nya litteraturen och stärka den
tyska demokratin. I gruppen ingick bl a författare
som Heinrich Böll, Hans Magnus Enzensberger,
Günter Grass, Uwe Johnson, Siegfried Lenz, Martin
Walser och Peter Weiss.
Gisela Elsners böcker blev sedan mer och mer
komplicerade till sin struktur och som ett resultat av
det förlorade hon många av sina läsare.
Hon dök upp på tidningarnas kultursidor
då och då, men förutom det tog knappt
någon notis om henne. Gisela Elsner drabbades av
ödet att som författare redan under sin livstid
försvinna från rampljuset. Förutom sin
rigida syn på världen plågades hon av
allt starkare anfall av depression och paranoia. Och 1987
ströks hon från förlaget Rowohlts
utgivningslista av den bufflige nye direktören
Michael Naumann. Sedan utgivningen av
Jättedvärgarna hade Rowohlt varit basen
för hennes ekonomiska ställning. Nu hotades
författaren av att bli ruinerad. Hon gav ut sin
sista bok hos Zsolnay i Wien.
Skyddad från offentlighetens strålkastarljus
bodde hon i sin lägenhet i den fashionabla
München-stadsdelen Schwabing. Väldigt få
kände till Gisela Elsners besvärliga situation.
Att hon insisterade på att få betalt för
intervjuer sågs med viss munterhet som ett
excentriskt beteende av en prisad, åldrande diva.
Ingen trodde att det låg ekonomiska behov bakom.
Bakom bilden av en fortfarande elegant och attraktiv
kvinna fanns ett kedjerökande nervvrak. Under de
sista åren av sitt liv överlevde hon bara med
hjälp av stora kvantiteter alkohol och psykofarmaka.
Hon upplevde DDR:s sammanbrott 1989 som ett personligt
nederlag och ett tecken på att hennes ideal hade
svikits. I en tidningsintervju hösten 1991
kommenterade hon det nya Tyskland;
-I kölvattnet efter alla dessa slogans var det
lätt för slöddret att skapa sig en
ställning i Östtyskland. De var inte
bättre än de bortskämda, rövslickande
dissidenterna i väst. Den sortens opportunism som
tycks ha blivit eftersträvansvärd sedan 1989
äcklar mig.
"Bananism" kallade hon östtyskarnas iver att komma
till väst. -Dessa socialister blev generade
när de såg östtyskar som girigt rotade
bland underbyxorna i varuhusen. De hade inte slagits
för frihet, utan för levnadsstandard, snabbmat
och bantningskurer. Det vara bara vidrigt!
Hon som sa detta kunde själv ta en taxi 200 meter
från sin lägenhet för att gå och
shoppa.
I slutet
av 1991 försämrades Gisela Elsners psykiska och
fysiska hälsa snabbt. Flera försök att
komma till rätta med hennes tablettmissbruk
misslyckades. Hon föll ihop på gatan den 12
maj 1992 och blev inlagd på Josefinum-sjukhuset i
München med "obestämda symptom".
Efter maten klättrade hon ut genom fönstret
på toaletten på avdelningen och hoppade
från fjärde våningen ner mot sjukhusets
gård...
Att göra
tystnaden i världen hörbar
- en intervju med Hannelore Elsner:
Vad
fängslade dig i historien om Hanna Flanders?
Som skådespelare har man tur om man får
ett manus där inte ett enda ord behöver
ändras. Redan när jag läste
berättelsen första gången sögs jag
in i den som i en strömvirvel. Varenda mening var
spännande. Jag var helt fascinerad av denna kvinna,
hennes mod, hennes utstrålning. Jag behövde
inte göra några ändringar, omgestalta
saker så att de passade mina synpunkter eller skapa
en karaktär vars erfarenheter jag inte hittade i mig
själv. Jag talar inte om tablettberoendet som Hanna
lider av, utan om besvikelser och desillusion som är
svårt att uthärda. Jag erkänner att jag
hellre vill spela upp sådana erfarenheter än
att uppleva dem... Det var främst de mycket precisa
anvisningarna i manuskriptet som gjorde det så
lätt för mig att se mig själv som Hanna
Flanders, till exempel genom det sätt som hon
handskas med sin galenskap på.
Är
Hanna Flanders galen?
Naturligtvis inte. Och jag uppfattar inte hennes
självmord på det sättet heller. Hon
bryter ihop eftersom hon som besatt bryter ner allting
hon stöter på i sina beståndsdelar. Hon
är galen, men på ett mycket speciellt
sätt. Hon förvränger allt tills det blir
igenkännligt, och med sin kompromisslösa
uppriktighet når hon ständigt gränsen
för vad som anses vara "normalt". Fyrverkerierna som
i början av filmen stiger mot himlen bland
folkmassorna som jublar över
återföreningen av de två Tyskland
är bara till för att bedra folk som Hanna
Flanders ser det. Bakom bedrägeriet ser hon
varuhusens readiskar och östtyskarnas längtan
efter Coca-Cola, bananer och tamponger från
väst. Det är då hon allra först
bestämmer sig för att dö. Men det hade
varit för enkelt. På sin resa genom Tyskland
måste hon först inse att hela världen
blivit rubbad, såväl i väst som i
öst. Jag tycker att det var mycket modigt av henne
att prata om såna saker då.
Den
oberörbara är alltså en väldigt
tysk film, en film om tiden efter
återföreningen?
Ja, på sätt och vis: en vinterresa genom
ett kallt och likgiltigt Tyskland. Rollfiguren Hanna
Flanders baseras rent historiskt på Gisela Elsner
som var en mycket framgångsrik och respekterad
författare i sin ungdom. Hon blev förtvivlad
över DDR:s sammanbrott och begick självmord
1992. Jag minns en intervju med henne från
70-talet, när hon hade kommit tillbaka från
London. Hon sa att hon faktiskt inte kunde överleva
här. Det fanns helt enkelt inget utrymme kvar
åt henne. Hon var en mycket kontroversiell figur
på den tiden, en skoningslös polemiker, och
fullständigt orubblig i sin ideologi. Jag har
försökt befria Hanna Flanders från den
förstelnade bilden. Under inspelningen fick jag till
och med försvara henne gentemot inspelningsteamet
och regissören. Jag ville tycka om henne. Jag kan
inte göra rollfigurer på nåt annat
sätt. För mig är Hanna Flanders ingen elak
gammal kvinna som är blind för verkligheten.
Tvärtom är hon precis som Günther
Herberger en gång skrev om Gisela Elsner en
prinsessa som en gång skapade sin egen värld
och sen stannade i den. Det finns nåt otroligt
barnsligt i henne och på samma gång
nånting förtrollande vackert.
Var
det så Hanna Flanders förlorade sin
känsla för skönhet?
Hon tittar alldeles för nära på saker,
och när man tittar på verkligheten på
det sättet gör det alltid ont. Man blir alltid
illa åtgången eftersom så stor
öppenhet helt enkelt gör så med en. Hon
skapade sin egen verklighet och försvarade den med
stora uppoffringar. Som non-konformist gjorde hon
erfarenheter som gav en kristallklar bild av
samhället. De som accepterar status quo
förlorar denna klarsyn.
Hanna Flanders ansikte återspeglar allt elände
hon ser. Det måste man visa som skådespelare.
Men på samma sätt måste man visa dessa
rörande barnsliga förhoppningar som gång
på gång grusas. När hon träffar sin
familj och sin före detta man vill hon bli
berörd, men åker därifrån som den
oberörbara för att inte bli sårad mer.
Det kräver mod.
Vad
gör mod för nytta om man bryter samman under
det?
Hanna Flanders förtvivlan är kanske utan hopp,
och filmen tar berättelsen till sitt logiska slut
och visar hennes självmord som ett frivilligt och
medvetet beslut. Men filmen antyder också andra
sätt att befria sig själv på. Små
medmänskliga gester, särskilt bland kvinnor.
Försök att ge Hanna, som inte har
nånstans att ta vägen, ett hem även om
det bara är tillfälligt. Men för Hanna
räcker det inte att lindra smärtan. Hon tror
inte längre att hon kan skilja falskhet från
lögn. För henne finns inga pragmatiska
sanningar, utan bara absoluta. Däri ligger hennes
tragedi. Ibland ser hon ut som en clown med stora
öppna ögon som hela tiden ställer
frågor, som gör tystnaden i världen
hörbar. Hon gömmer ansiktet under en stor peruk
och vit makeup.
Och när hon har på sig den här masken ute
på stan förvandlas hon till en krigare. Hon
levde en krigares liv, med alla dess risker. Jag upplevde
det själv när jag hade Hannas mask på
mig. Det var en nästan himlastormande upplevelse. Du
vet, folk kände inte igen mig, men jag kunde titta
på alla. Det kändes konstigt att vara så
iögonenfallande å ena sidan och på samma
gång vara så skyddad bakom en mask. Med
masken på kunde hon göra precis vad hon ville.
Jag förstår mycket bättre nu hur hon gick
in för att förställa sig själv. Jag
tror att hon vårdade de tillfällena ömt
och var villig att betala vilket pris som helst för
dem.
Hur
påverkade det din framställning?
När jag agerade kändes det alltid som om hon
var en ung kvinna. Jag tänkte aldrig på henne
som gammal, jag hittade nog en trotsighet i henne som
är barnslig och ungdomlig. På samma gång
har hon en stor inre skönhet hon är romantisk
trots sin kärvhet i synen på andra
människor. Gisela Elsner har väldigt rätt
om många saker, och det försökte jag visa
utifrån min uppfattning om historien och
rollfiguren i Den oberörbara. Jag kände
att jag kunde nå henne och då blir man
öppen för människor. Jag kände en
värme för personen jag skulle gestalta och
förstod hennes unika jag redan från
början.
Var
det svårt att arbeta med Gisela Elsners son som var
regissör?
När vi träffades första gången
förstod jag honom direkt. Och jag tror att det var
ömsesidigt. Det var nästan utan ord. Jag
värdesätter hans ärlighet. Jag imponerades
om och om igen av Oskar Roehlers intuitiva
förståelse av vad som är rätt och
vad som är fel. Med honom är man inte bara en
skådespelare. Han låter en känna att man
verkligen är den man gestaltar. Och jag kanske
visade honom en annan sanning om hans mor tack vare
värmen jag kände för henne. Att spela in
en film som Den oberörbara var nåt
väldigt speciellt. Jag tror att min roll som Hanna
Flanders är mitt märkligaste, mest
spännande och bästa arbete hittills. Ett arbete
fyllt av lidelse. Nästa gång får jag
kanske göra en komedi...
Intervju med
Oskar Roehler:
Hur
var ditt förhållande till din mor?
Jag hade inget nära förhållande till
henne, tvärtom. Jag lärde inte känna henne
ordentligt förrän jag hade blivit vuxen. Det
var alltid mycket intressant att prata med henne, eller
att bara lyssna på henne. Hon var mycket
skarpsinnig och rolig, och kunde vara ytterst sarkastisk
i sina kommentarer. Hon kunde göra ner
människor fullständigt. Jag tyckte om att
lyssna på henne. I nåt skede insåg jag
när jag förstod den fulla vidden av hennes
personliga elände att det är fel att bara se
det negativa i andra människor och i omvärlden.
Det synsättet får sina konsekvenser. Om man
är oförmögen att älska blir man till
slut ensam och oerhört olycklig. Jag kände det
hos min mor. Ju osäkrare och hjälplösare
hon blev mot slutet av sitt liv, desto mer såg man
att hon inte var den här starka oberörbara
personligheten. Hon var ytterst sårbar en prinsessa
som i själ och hjärta aldrig blivit äldre
än 17 år. En del av tragedin var att hon hade
lämnat sin man och sitt barn så tidigt. Hon
kunde helt enkelt inte rå för det. Och jag
klandrar henne inte för det heller. Men om man
lämnar sitt barn när det är tre år
gammalt kommer man också själv att lida skada.
Min mor hittade aldrig nån ny livskamrat efter det
och var väldigt ensam resten av sitt liv. Hon dog
nästan en hjältedöd med tanke på att
hon var en ensam författare, inte kunde gå ut,
inte hade några pengar, hade förlorat de
flesta av sina vänner för att hon hade skrivit
illa om dem vid ett eller annat tillfälle, och till
råga på allt bodde i en konservativ stad som
München.
I
filmen närmar du dig rollfiguren Hanna Flanders med
stor kärlek och förståelse. Är det
ett försök att förstå din mor?
Jag tror att den ömheten är mer riktad mot
rollfiguren och mindre mot min mor. Den
oberörbara är inte en film av en son som
försöker arbeta bort sitt moderstrauma där
gör psykiatriker ett mycket bättre jobb. Min
berättelse handlar om en människa i
förändringens tider ungefär som Lenz i
novellen av Georg Büchner. Det är en annan
författare som misslyckas i sökandet efter en
ny början. Jag är intresserad av personligheter
som genomlever de sista dagarna av sitt liv, när
varje möte blir en prövosten som avgör om
det är lönt för dem att leva vidare. Jag
tänkte också på Fassbinders "Ett
år med 13 månar" och "Tag mitt liv" av Louis
Malle. I min film skildrar jag människor på
reträtt, som håller på att pressas
tillbaka av historiens förlopp. Det är givetvis
en enorm konstnärlig bedrift av Hannelore Elsner att
spela Hanna Flanders med så stor ömhet och
mänsklighet.
Det
är häpnadsväckande att se hur lik
rollfiguren Hanna Flanders är fotona av Gisela
Elsner. Hur mycket i filmen skildrar verkligheten bakom
Gisela Elsners liv och död?
Inte särskilt mycket. Min film är mer som
en allegori. Det finns personer i den som korsade Giselas
väg vid olika tillfällen. Dessa möten
tillåter mig och även publiken att dra
slutsatser om vem hon i verkligheten var. I slutet av
hennes liv var verkligheten annorlunda än i filmen -
betydligt mörkare och så pass mörk att
jag inte kunde göra film av det.
Varför
filmade du i svartvitt?
Jag kunde ha gjort filmen i färg också.
Det var inget principiellt beslut på nåt
sätt. Jag antar att beslutet omedvetet
påverkades av att svart och vitt var Gisela Elsners
favoritfärger.
Hur
var samarbetet med Hannelore Elsner?
Fantastiskt. Att arbeta med henne var en uppenbarelse
för mig. Jag har blivit en stor beundrare av henne.
Det skulle jag inte säga om nån annan jag har
arbetat med hittills. Detta berodde dels på hennes
enorma arbetsdisciplin och dels på hennes
oerhörda träffsäkerhet. Jag har aldrig
sett nån arbeta så nära texten
förr. Hon la så mycket känslighet i den
och förverkligade till fullo potentialen i mitt
manus. Jag värdesätter henne också
så mycket på grund av att hon lyckas
genomsyra en rollfigur som inte är direkt positiv
med så mycket skönhet. Man tvingas tycka om
rollfiguren mot sin vilja. Det är den här
skickligheten som är grunden till hennes
berömmelse.
Det
är påfallande när man jämför
dina tidigare filmer "Silvester Countdown" och "Gierig"
med Den oberörbara vilken
återhållsam och lugn film du gjort. Har du
förändrats?
Jag antar att jag är intresserad av andra saker
numera. Omständigheterna i mitt liv gjorde att jag
var väldigt fokuserad på Berlin-scenen. Men
det är jag inte längre. Nu ägnar jag
framför allt min uppmärksamhet åt de
arketypiska relationerna mellan människor. En av
mina favoritfilmer på senare år är "Allt
om min mamma" av Pedro Almodóvar. Det är
sådana konstellationer av människor som jag
funderar över var finns det reella dramat mellan
dem? Jag försöker använda betydligt mer
symboliska rollfigurer än jag gjorde
förr.
Skulle
du vilja säga att Den oberörbara handlar
om en yngre generation som betraktar sina
föräldrars generation en generell syn som
sträcker sig längre än dagens?
Ja, definitivt. Jag tror inte att nåt blir
bättre bara för att man blir äldre och
får mer erfarenhet. Jag tror att yngre generationer
har en mycket större mottaglighet som äldre
generationer inte kan matcha. Jag har träffat
människor som barn och sen stött på dem
igen flera år senare. De kunde vara oerhört
upptagna och aktiva och sen, 15 år senare, var
fullständigt tragiska personligheter. Jag blev djupt
tagen och insåg att allt hade gått snett
för dessa intellektuella både personligt sett
och rent allmänt. Det tar oss tillbaka till mina
föräldrar. Min mor kunde antagligen inte
längre finna modet att lyfta huvudet från
skrivmaskinen och fråga sig: "Finns det nån
möjlighet för mig att börja om på
nytt?" Och det är det Den oberörbara
handlar om.
Det är inte
min avsikt att chockera nån!
- ett samtal med Gisela Elsner (utdrag ur ett
radioprogram från den 19 september
1971):
Gisela
Elsner, kommer du själv från de kretsar som du
nu attackerar i dina böcker?
Jag känner väl till medel- och
överklassen. Mina föräldrar gick
från den ena till den andra. Min far kom så
långt som till Siemens bolagsstyrels.
Minns
du varför du började skriva?
Det var på grund av att det var så
fascinerande att läsa böcker. Först blev
jag gripen av Kafka, mer än av nån annan
författare. I dag ser jag Kafkas påverkan som
nästan skadlig. Hans användning av liknelser,
som hade imponerat så mycket på mig,
känns inte som det lämpligaste stilistiska
verktyget längre. Jag tror att det är
nödvändigt att man håller sig så
nära verkligheten som det går och undviker
stilistiska knep så mycket som
möjligt.
Man
kan av dina böcker sluta sig till att du skulle
vilja förändra samhället om du kunde, att
du är fullständigt otillfredsställd med
förhållandena i det här landet.
Svagheterna i vårt samhälle är
självklara. Den stora svagheten med
västerländska samhällen är den
fullständigt orättvisa fördelningen av
egendom. Alla andra svagheter följer av denna
fullständiga absurditet. Det börjar med
situationer som påminner om livegenskap. Varenda
hyresgäst är som en sorts livegen till sin
hyresvärd. Denna befängda och helt
slumpmässiga fördelning av egendom ger sedan
upphov till förändringar i medvetenheten, en
förändring av människors synsätt.
Systemet gör dem sålunda oförmögna
att urskilja de omständigheter som tvingade dem in i
deras situation från första
början.
Om du
fick möjligheten att förändra och
reformera samhället som du ville, vad skulle du
då ändra på?
Det enda sättet att motverka dessa
orättvisor är självklart genom att
införa socialism. Jag frågar ständigt mig
själv varför folk envisas med en helt ny och
orealistisk form av socialism, ett paradis på
jorden. Varför tar de inte den sorts socialism som
redan nu utövas med allt större framgång
i DDR under övervägande, till exempel? Jag
tycker att det visar på en bristfällig
verklighetsuppfattning hos många intellektuella,
som utan vidare avvisar denna sorts socialism och
föredrar en främmande variant framför den
de har utanför sin egen dörr.
Tror
du att det som finns i DDR är äkta
socialism?
Vad är "äkta socialism"? DDR har ett
socialistiskt samhälles alla kännetecken. Man
ska inte alltid betona vissa nackdelar som drabbar de
intellektuella i DDR. De intellektuella är en liten
minoritet i samhället. Det handlar i första
hand inte om att låta de intellektuella trivas och
frodas, utan om de möjligheter ett sånt
samhälle erbjuder majoriteten av
befolkningen.
Tror
du inte att majoriteten av folket i Östtyskland
lever ett liv präglat av osäkerhet och är
styrda av staten på alla sätt?
Alla utsätts för kontroll där. Vi
utsätts för mycket strängare kontroll av
en handfull människor. Men de talar inte om för
oss vad som gagnar oss bäst, som är fallet i
DDR, utan bara vad som gagnar dem själva bäst.
Denna kontroll är chockerande hård, men skyls
över av individuella pseudo-friheter. Man får
möjligheten att köpa saker som
marknadsförs som lyxartiklar, som i sin tur skapar
rikedomar åt en handfull människor. Det
är just dessa pseudo-friheter, dessa små
syndiga förlustelser som alkohol och moderiktiga
kläder som fördunklar det faktum att vi dag ut
och dag in är oerhört beroende. Och detta
beroende som hjälper dem kommer en dag att
förstöra oss.
Har
du nån förstahandserfarenhet av det som kallas
för socialism i DDR?
Nej, jag har aldrig bott i DDR. Jag tror inte att det
är nödvändigt att andas luften i Leipzig
för att hålla sig informerad om DDR. Man
tvingas ständigt ta emot andrahandsinformation om
många saker. Precis som jag inte kan skapa mig en
uppfattning om Vietnam eller USA baserad på
förstahandserfarenhet eftersom jag aldrig har varit
där, är jag tvungen att göra samma sak
när det gäller DDR.
Tror
du att andrahandsinformation om DDR är objektiv,
korrekt och exakt?
Jag tror inte att objektiv nyhetsförmedling och
information är möjlig oavsett om det är
via egna upplevelser eller inte. Men genom att pussla
ihop information kan man skapa en bild som inte är
matematisk, men rimlig, sannolik. Man kan aldrig arbeta
med matematisk precision när det gäller
samhällen, utan bara med approximation.
Låt
mig fråga rätt ut en gång till var du
tror att man hittar störst personlig frihet, i DDR
eller förbundsrepubliken?
Jag skulle vilja säga att här i väst
är man förutbestämd från
födseln att leva sitt liv i den eller den
miljön. Därför kan jag säga att
folket i DDR får en mycket bättre chans.
Här i väst tvingas och övertalas man
alltid att utnyttja sina friheter på ett sånt
sätt att dessa ständigt prisade friheter
är den skadligaste delen av systemet.
Produktionsuppgifter:
ORIGINALTITEL
Die Unberührbare
DIALOGSPRÅK:
Tyska
REGI
OCH MANUS
Oskar Roehler, Tyskland 2000
FOTO
Hagen Bogdanski, BVK
SCENOGRAF
Birgit Kneip
KOSTYM
Tabea Braun
MASKÖR
Julia Tham
REGIASSISTENT
Bodhan Graxzyk
LJUD
Manfred Banach
KLIPP
Isabel Meier
MUSIK
Martin Todsharow
PRODUKTION
Distant Dreams Produktion i samarbete med ZDF
och Geyer Werke Berlin och med stöd
från Filmförderung in
Berlin-Brandenburg och Filmfernsehfonds
Bayern
VERKSTÄLLANDE
PRODUCENTER
Käte Ehrman och Ulrich Caspar
PRODUKTIONSLEDNING
Martin Schlüter
|
I
rollerna:
Hanna
Flanders... Hannelore Elsner
Bruno... Vadim Glowna
Ronald... Tonio Arango
Joachim.. Michael Gwisdek
Dieter... Bernd Stempel
Boutiqueägarinnan... Birgit Stein
Meret... Jasmin Tabatabai
Hannas far... Charles Regnier
Hannas mor... Helga Göhring
Viktor... Lars Rudolph
Carmen... Claudia Geisler
Isabelle... Catherine Flemming
En egyptier... Faroque Khan
Grete... Nina Petri
Alfons... Thomas Bading
Claudi... Gunda Ebert
Horst... Norman Schenk
Irene... Christine Harbort
Dietmar... Reinhard Scheunemann
Tekniska
uppgifter:
LÄNGD:
100 minuter
CENSUR:
Tillåten från 11 år
FORMAT:
35 mm, s/v
BILDFORMAT:
Vidfilm 1:1,85
LJUD:
Dolby SR
ÖVERSÄTTNING:
Thomas Löwhagen
IMPORT
- DISTRIBUTION:
novemberfilm
med
stöd från Svenska
Filminstitutet
ANSVARIG
UTGIVARE:
Martin Sörnäs
BOKNING:
Kulturföreningen Kedjan
|
Filmografi
- Oskar Roehler:
|
2000
|
Den
oberörbara - manus och
regi
|
|
1998
|
Latin
Lover (TV) - manus och regi
|
|
1998
|
Gierig
- manus och regi
|
|
1997
|
Silvester
Countdown - manus och regi
|
|
1996
|
Gentleman
- manus, regi, produktion och
klipp
|
|
1996
|
Die
120 Tage von Bottrop -
medförfattare manus, regi:
Christoph Schlingensief
|
|
1995
|
Hard
(dokumentär)
|
|
1995
|
United
Trash - manus
|
|
1995
|
Ex
- medförfattare manus, regi: Mark
Schlicher
|
|
1992
|
Terror
2000 - medförfattare manus, regi:
Christoph Schlingensief
|
|
1991
|
Deutschfieber
- medförfattare manus, regi:
Niklaus Schilling
|
|
|
