NORDRAND - I
stadens utkant
Synopsis
Wien
1995. Jasmin, Tamara, Roman, Senad och Valentin - fem
unga människor som råkar korsa varandras
vägar och för en kort tid dela liv och
drömmar.
Jasmin
och Tamara är gamla klasskamrater som efter flera
år återser varandra i väntrummet
på en abortklinik. Jasmin jobbar på konditori
och har en stor aptit på såväl
sötsaker som killar. Tamara är
sjuksköterskeelev av serbiskt ursprung. Hon saknar
sin familj i Sarajevo och hennes tillvaro förpestas
av en ovanligt jobbig avdelningssköterska. Roman
är Tamaras värnpliktige pojkvän som hon
träffar sporadiskt. Senad är en illegal bosnisk
invandrare som försöker klara sig undan den
österrikiska polisens passrazzior. Valentin är
en sorgfri, ung rumän uppfylld av drömmen om
Amerika.
I Wiens
norra förorter försöker de alla finna
lyckan. Mellan jobb, förhållanden,
oönskade graviditeter och undertryckta minnen
från kriget på Balkan försöker de
ge varandra stöd och värme - lite valhänt
ibland kanske, men alltid drivna av en stark längtan
av att älska och bli älskade.
Intervju med
Barbara Albert
I Wiens norra
förorter
"Jag
växte upp i ett höghusområde i norra
utkanten av Wien, på "fel" sida av Donau i 21:a
distriktet. Vårt hus hade bara fem våningar,
men vi bodde nära de riktiga höghuskomplexen,
där många av mina vänner bodde. I
jämförelse med dem levde jag en ganska skyddad
tillvaro. Jag växte inte upp på samma
sätt som filmens Jasmin. Men människor som
påminner om karaktärerna i Nordrand - I
stadens utkant bodde i mina kvarter, till exempel
familjen där barnen antingen satt i fängelse
eller misshandlades regelbundet av sin pappa. Jag tyckte
om att växa upp där för jag kände en
närhet till det "verkliga livet". Alla hade
hört talas om hur herr X bröt benet när
han försökte slå sin dotter. Alla
skrattade åt det. Alla visste alltid vad som var
på gång.
Sjuttiotalet
var mycket spännade i de nya förorterna i norra
Wien. Det fanns en uppbrottsstämning och känsla
av att vi var på väg mot en ljusnande framtid.
Det hängde ihop med den tidens politiska situation.
Socialisterna under Bruno Kreiskys ledning var
fortfarande mycket starka.
Vi
flyttade in när jag var fyra år gammal och
plötsligt hade jag och min syster en massa ny
lekkamrater. Mot slutet av sjuttiotalet och i början
av åttiotalet ökade problemen med droger och
kriminalitet drastiskt. Det är intressant att se hur
tonåringarna från den tiden nu bor i samma
kvarter med sina familjer. Det behöver inte
nödvändigtvis vara tragiskt. Allt beror
på hur de lever sina liv. Idag tycker jag
fortfarande att det är idylliskt att promenera genom
mina gamla kvarter en kväll. Man kan höra alla
barnen, en nästan magisk ljudbild. Det är
nästan som om man var i ett sydeuropeiskt land.
För mig innebär Nordrand - I stadens
utkant bland annat ett farväl till barndomen.
Jasmin och Tamar tar även de farväl av
något på slutet av filmen och ger sig ut mot
något nytt.
Ung på
nittiotalet
Nordrand
- I stadens utkant är en sammansmältning av
många olika saker som utgör delar av mitt liv.
Filmen handlar inte enbart om vänskapen mellan
två kvinnor. När jag skrev manuset utgick jag
från minnesbilder från det tidiga
nittiotalet. I början var det som ett stort pussel
av episoder och händelser som jag eller mina
vänner hade upplevt. Det är svårt
för mig att idag peka på scener i den
färdiga filmen som inte har något personligt
förhållande till mig
överhuvudtaget.
För
mig var nittiotalet främst de stora politiska
förändringarnas tid. Det var en tid då
många sökte sig från öst till
väst för att finna lyckan. Nittiotalet var
också tiden för kriget i ex-Jugoslavien. Det
var givetvis också högervridningens tid,
då högerpartierna blev större och
tvingade andra partier att följa efter. Nittiotalet
var även en tid för "love parades" och
klubbliv, för att ha roligt kort sagt. En tid
då man kände sig friare än förut.
Gränser vidgades och toleransen ökade. Men
nittiotalet gav oss även känslan av att alltmer
inträffade pga av media eller för medias
skull.
Tamara och
Jasmin
Det
stör mig inte att man kallar Nordrand - I stadens
utkant för en "kvinnofilm". Det är inget
jag skäms för, men jag tycker inte om
indelningen av filmer i olika kategorier för
män och kvinnor. Varför kallas filmer av
kvinnor så ofta för "kvinnofilmer och filmer
av män aldrig för "mansfilmer"? Varför
måste det påpekas att en film handlar om
kvinnor? Varför görs det kvinnliga till en
avvikelse från en manlig norm?
Tamara
och Jasmin är inte bara olika typer av kvinnor, de
är på sätt och vis varandras totala
motsatser. När jag började skriva manuset var
min tanke att sammanföra två motsatta
kvinnotyper. Deras olika historier har inget gemensamt
med min personliga bakgrund. Men under skrivarbetet
kände jag att jag stod närmare Tamara än
Jasmin. Nu upplever jag det helt annorlunda. Det är
inte så uppenbart, men några av Jasmins
karaktärsdrag liknar mina egna mer än jag
trodde i början. Eftersom jag alltid utgår
från mina egna upplevelser har karaktärerna
naturligtvis lånat något från
mig.
Tamara
och Jasmin gör abort av olika skäl. Jasmin vet
överhuvudtaget inte hur hon skulle klara av att ha
ett barn. Å andra sidan har hon inte funderat
så mycket över saken. Jag tror att Jasmins
problem är att hon inte har någon hon kan
prata med. För henne är lösningen
tämligen enkel: vill man inte ha barn gör man
abort. Hon ser ingen annan utväg på grund av
omständigheterna: ingen pappa till barnet, hon bor
fortfarande hemma och vågar dessutom inte
berätta för föräldrarna. Hon
känner sig fortfarande som ett barn. I Tamaras fall
handlar det om att barn inte passar in i hennes planer
just nu.
Jag
tycker inte att det är något konstigt med
aborter. Men många verkar fortfarande tycka att det
är någonting man inte skall prata om. I
Österrike är abort tillåtet t o m slutet
på tredje månaden. Det är inte
obligatoriskt med rådgivning från kyrkan
eller de sociala myndigheternas sida. Senast aborter
diskuterades i Österrike var när abortpillret
skulle lanseras. Kyrkan, som fortfarande har mycket att
säga till om, var emot ett dylikt piller. I debatten
sades det mycket som gjorde mig upprörd, men
när den var över fortsatte det mesta som
förut. Idag står ett fåtal extremister
utanför abortklinikerna i Wien och upplyser kvinnor
om vilket hemskt misstag de är på väg att
begå, kallar dem för mördare
mm.
Etnisk
mångfald i Wien
Idag
är serberna troligen den största
invandrargruppen i Wien, där det bor omkring 200 000
människor från olika delar av ex-Jugoslavien.
Det är en ganska stor andel av en befolkning
på 1,7 miljoner människor. De flesta av dem
kom till Wien under sjuttiotalet, och idag finns det
följaktligen en ganska stor grupp av andra
generationens invandrare. Under kriget i Bosnien tog
Österrike emot ganska många flyktingar. De
flesta av dem har återvänt frivilligt eller
deporterats tillbaka. I Wien finns det även en stor
blandning av människor från andra
östeuropeiska länder samt från Turkiet
och Mellanöstern.
Det
är konstigt att det inte görs fler filmer i
Österrike med invandrare i huvudrollerna. Själv
är jag väldigt glad över det
mångkulturella inslaget i Nordrand - I stadens
utkant och över att man kan höra flera
östeuropeiska språk i filmen - bl a serbiska,
rumänska och bosniska. När du åker
tunnelbana eller spårvagn i Wien hör du
många olika språk., och jag har tagit med
flera språk i filmen för jag ville inte att
atmosfären eller stämningen skulle avvika
från verkligheten. Jag gillar den här
språkblandningen och att få jobba med
människor från olika kulturer med olika
bakgrund.
Edita Malovcic, som spelar Tamara, är född i
Österrike, men har en serbisk mamma och en bosnisk
pappa. Tudor Chirilà, som spelar Valentin, är
en rumänsk skådespelare som även sjunger
i bandet Vama Veche. Astrit Alihajdaraj, som spelar Senad
från Bosnien, är född i
Kosovo.
Dröm och
verklighet
Det
som jag verkligen uppskattar med film är
möjligheten att ge drömmen samma dignitet som
verkligheten. Drömmar behöver inte
nödvändigtvis vara ett uttryck för
människors längtan. De kan även vara
fantasifragment, rollfigurernas associationer eller mina
egna personliga associationer. I Nordrand - I stadens
utkant finns t ex en scen där vi ser en liten flicka
i Ryssland packa upp en Barbiedocka som vi har sett
Valentin sälja till en ryss tidigare i filmen. Vid
ett annat tillfälle ser vi en av rollfigurerna i
Australien, vilket skulle kunna vara "verklighet" i
filmen, men även kunna vara ett påhitt av min
eller någon av rollfigurernas fantasi. Det är
just detta jag gillar med film, att man kan hoppa
från en händelse till en annan händelse.
Filmen kan lämna en historia och gå in i en
annan. Detta är mycket viktigt för mig, den
plötsliga insikten att en scen bara är ett kort
ögonblick eller en episod och att det finns
många andra möjliga episoder.
Krig
Under
manusarbetet, som påbörjades hösten 1995,
kände jag ofta att jag skrev om saker som jag
egentligen inte visste någonting om. När jag
började intervjua bosnier och serber inför
rollbesättningen mötte jag många
flyktingar, unga människor som berättade om sin
sorg och om hur det var att leva som flykting. Detta
gjorde mig alltmer intresserad och eftersom jag
fortfarande gick på filmskola beslöt jag mig
för att göra en dokumentär, Somewhere
else. Sent på våren 1996 åkte jag till
Sarajevo för att lära mig mer om situationen
under och efter kriget, samtidigt som jag forskade lite
kring rollfiguren Senad. Vid den här tiden var det
mycket svårt att filma i Sarajevo. Det fanns
tillfällen då jag nästan skämdes
över att vara en slags "krigsturist". Krig är
någonting jag aldrig har förstått mig
på. Efter inspelningen av Somewhere else begrep jag
fortfarande ingenting. Jag chockerades av reaktionerna
på kriget i Kosovo. Det kändes som om
människor inte längre brydde sig, som om de
blivit avtrubbade av den långa balkankonflikten.
Visst samlades det in pengar till flyktingläger, men
jag upplevde det som om kriget ändå inte
riktig fanns i våra tankar. NATO:s bombningar
utlöste en debatt men plötsligt var det som om
ingen längre kunde säga om de var för
eller mot kriget. Till min stora sorg insåg jag att
vi nu accepterade krig som en lösning."
Nordrand
- I stadens utkant deltog i den officiella
tävlingssektionen vid filmfestivalen i Venedig 1999
och Nina Proll erhöll Marcello Mastroianni-priset
till bästa unga skådespelerska. Filmen var
Österrikes bidrag till Oscarnomineringarna 2000 i
kategorin Bästa utländska film. Vidare
utsågs Barbara Alberts film till Bästa
debutfilm vid Stockholms Filmfestival 1999.
Filmografi
(urval) - Barbara Albert:
|
1999
|
Nordrand
- I stadens utkant
|
|
1998
|
Slidin'
- Alles bunt und wunderbar (co-regi:
Michael Grimm) - episoden Tagada 30
min
|
|
1998
|
Sonnenflecken
kortfilm
|
|
1997
|
Somewhere
else video 60 min
|
|
1996
|
Die
Frucht deines Leibes
kortfilm
|
|
1993
|
Nachtschwalben
kortfilm
|
Produktionsuppgifter:
ORIGINALTITEL
Nordrand
REGI
OCH MANUS
Barbara Albert
FOTO
Christine A. Maier
SCENOGRAF
Katharina Wöppermann
KOSTYM
Alfred Mayerhofer
MASKÖR
Karin Schön
LJUD
Andreas Kopriva/Bernhard Weirather
KLIPP
Monika Willi
ROLLBESÄTTARE
Eva Roth/Klaus Pridnig
PRODUKTIONSLEDNING
Wernfried Natter-Conradi
PRODUCENTER
Erich Lackner/Martin Hagemann/Rolf Schmid
(Österrike/Tyskland/Schweiz 1999)
producerad med stöd från
Österreichisches Filminstitut/Wiener
Filmfinanzierungsfonds/MFG
Baden-Württemberg/Bundesamt für
Kultur, Bern/EURIMAGES i samarbete med ZDF/ARTE
- ORF - SRG/SF DRS © Lotus-Film GmbH,
Wien/zero film GmbH, Berlin/Fama Film AG,
Bern
Officiell hemsida: www.nordrand.com
|
I
rollerna:
Nina
Proll.....................Jasmin
Har spelat i flera tyskspråkiga TV-serier
och TV-filmer. Bland hennes spelfilmer
märks Suzie Washington (regi: Florian
Flicker, 1997) och Hinterholz acht (regi: Harald
Sicheritz, 1997). Proll spelade även med i
Barbara Alberts kortfilm Sonnenflecken (1998)
och i 30 minuters episoden Tagada i
långfilmen Slidin' - Alles bunt und
wunderbar (regi: Albert och Michael Grimm,1998).
För sin roll i Nordrand - I stadens utkant
erhöll Nina Proll Marcello
Mastroianni-priset till bästa unga
skådespelerska vid filmfestivalen i
Venedig 1999
Edita
Malovcic...............Tamara
Edita gör sin skådespelardebut i
Nordrand - I stadens utkant. Hon arbetar
vanligtvis som kompositör och
sångerska för Chromosonic Music
Production, ett företag som specialiserar
sig på musik för film.
Tudor
Chirilá...............Valentin
Tudor är född i Bukarest och
utexaminerad skådespelare från
rumänska teater- och filmakademin. Han har
spelat i många teateruppsättningar i
sitt hemland, men kanske är han mest
känd för hemmapubliken som
sångare i rockbandet Vama
Veche.
Astrit
Alihajdaraj..........Senad
Astrit är född i Kosovo. Han har
studerat ekonomi i Wien och gör här
sin skådespelardebut.
Michael
Tanczos..........Roman
Började sin skådespelarbana inom
teatern. På hans meritlista hittar vi
filmerna Black flamingos (regi: Houchang
Allahyari, 1997), Opernball (regi: Urs Egger,
1999) and Blau (regi: Peter Evers, 1998). Han
sjunger dessutom i rockbandet Digestive
Trouble
Tekniska uppgifter:
LÄNGD:
103 minuter
CENSUR:
Tillåten från 11 år
DIALOGSPRÅK:
Tyska
FORMAT:
35 mm, färg
BILDFORMAT:
Vidfilm 1:1,66
LJUD:
Dolby Digital
ÖVERSÄTTNING:
Martin Ozers
IMPORT
- DISTRIBUTION:
novemberfilm
med
stöd från Svenska
Filminstitutet
ANSVARIG
UTGIVARE:
Martin Sörnäs
BOKNING:
Kulturföreningen Kedjan
|
|
